Hej då Ellen

Några dagar efter nyår fick Ellen, min svärmor och "familjens" mormor, komma hem till sin lägenhet från lasarettet. Hon var märkt av sin sjukdom men klarade sig ändå förvånansvärt bra. Lisbeth besökte sin mamma nästan varje dag. Vi hoppades ännu att hon skulle komma igen, men anade också att läkarnas beslut att låta henne vara hemma var med insikten att hon skulle få leva sina återstående dagar i hemmet och i sin trygga miljö.

Efter några veckor tillstötte komplikationer. Ellen måste till lasarettet. Där fick hon stanna.

Ellen är inte längre hos oss . Sin omsorg och omtanke visade hon in i det sista. "Hur är det med flickorna?", var bland det sista hon sa. Hon fick ett positivt svar. När Lisbeth något senare sa att hon snart skulle få träffa pappa uppfattade jag att Ellen blev lugn. Kanske inbillade jag mig, men nu tror jag hon bestämde sig för att "gå vidare".

På kvällen måndagen den 2 februari somnade hon stilla in. Lisbeth, vår dotter Malin och jag var då hos henne. Trots vår sorg kändes det som att Ellen nu var färdig och beredd att ta steget.

Det känns tungt. Saknaden är stor. Inget kommer att bli som förut.

Efter begravningen trodde jag det skulle lätta lite, men vi påminns ständigt om saknaden av Ellen.