Tungt

Tungt besked om vår förgänglighet och hur lite vi kan påverka de riktigt väsentliga skeendena i vår tillvaro.
I dag nås vi av budet att min äldre bror K-G ”Kalle” i går kväll slutat sina dagar (lördagen den 16 januari). Trots att han fört en ojämn kamp mot allt han drabbats av de senaste åren känns det ändå tungt och fruktansvärt orättvist. En mängd olika sjukdomarna har de senaste åren successivt brutit ner honom. Trots god fysik har han inte orkat stå emot de hänsynslösa sjukdomsangreppen.
Märta informerar oss om den tragiska händelsen samtidigt som vi är fullt uppe i arbetet med att ta hand om och gå igenom det som Ellen lämnade efter sig för snart ett år sedan.
När man slutligen fattar att K-G verkligen inte längre är bland oss grubblar man på alla frågor. Varför? Varför? Varför? Så fruktansvärt tungt för Märta! Hur har hon orkat? Hur skall hon orka?
Aldrig mer får vi höra K-G berätta om någon av de otaliga episoder han varit med om under sitt liv. I sorgens stund slås jag av att det så gott som uteslutande är positiva, roliga och kvicka upptåg. Aldrig mer får vi prata med honom om hans idrottsliga uppvisningar. Vi var mycket stolta över vår storebrors framgångar inte minst på idrottsarenorna. Inom Friidrott, fotboll, handboll och ishockey gjorde han mycket bra ifrån sig. När han i en handbollsmatch inför en fullsatt sporthall snurrade upp och lurade Gutes hela försvar och bakom ryggen försmädligt passade till en frispelad kompis på linjen. Då jublade publiken. Eller fotbollsmatchen där de inblandade tog över domarrollen, var överens och gjord upp tvärt emot domarens beslut. Det gick att läsa om i Expressen.
K-G, Du fattas oss och det enda vi kan vara säkra på och måste inse är att vi mist en god bror, kompis och vän.